Åskregn
August STRINDBERG (1849-1912)

Det var i peonernas tid
och jasminernas.
Hon satt vid mitt bord och var blid ;
det var blommornas skuld och vinernas.
Vi blandade tanke och blick.
Och ordet det kom och det gick,
ett nät omkring oss det vävde ;
vi voro ett, och vi levde
varandras liv som vårt eget ;
vi talte med tankstreck förläget,
och frågetecken törhända mest
en själarnes bröllopsfest !
Och solen så vackert sken
på jasminerna,
som blandade doft så ren
med vinerna.
Då mörknar det plötsligt till,
och luften blir dov och still.
Nu solen har upphört lysa,
och blommorna slutas, träden rysa.

Vi tystnade, hon tog min hand,
när skräcken helt vår tunga band ;
och endast ögat vågade en fråga
om vi nu skulle dö av samma låga...
Då faller sakta tunga stänk
på fönsterrutorna och blecken ;
och dropparne de krossas – tänk !
och täcka rutorna med utropstecken.
Nu brast det över husets tak,
och molnen stå i eld och lågor.
Så svarar himlen med ett brak
på barnens alltför dumma frågor.



Merci d'avoir consulté Åskregn de August STRINDBERG (1849-1912)